Förebygga undernäring

Här hittar du verktyg, metoder och stödmaterial som hjälper dig i arbetet med att förebygga undernäring.

För att minska förekomsten av undernäring är det viktigt att tidigt upptäcka risken. Både hälso- och sjukvårdspersonal och omsorgspersonal behöver vara uppmärksamma på undernäring och risk för undernäring. Information och stöd till både patienten och de närstående kan också bidra till att patienten får ett tillräckligt näringsintag.

Tidiga tecken på undernäring kan till exempel handla om 

  • mat som inte äts upp och gammal mat i kylen
  • en allt mindre mängd mat som inhandlas
  • försämrad aptit
  • löst sittande kläder, ringar och klockor.

Gör en initial riskbedömning

All hälso- och sjukvårdspersonal som möter en äldre patient kan göra en initial riskbedömning genom att ställa följande frågor:

  • Har patienten ofrivilligt tappat vikt?
  • Har patienten ätsvårigheter?
  • Är patienten underviktig?

Om svaret är ja på minst en av frågorna bör en utredning göras för att fastställa bakgrund, art och grad av det aktuella nutritionsproblemet av en person med kompetens att göra en sådan utredning.

Samverkan är viktig

Flera professionsgrupper behöver vara uppmärksamma på risken för undernäring eller om undernäring föreligger. Det kan vara omsorgspersonal som märker att en person äter dåligt och kontaktar en sjuksköterska på en vårdcentral. En läkare kan uppmärksamma viktnedgång hos en patient och remittera till en dietist för nutritionsbehandling, eller till en logoped om man misstänker sväljproblem. Tandvården har också en viktig roll i bedömningen av mun- och tandhälsa.

E-utbildningen Grundläggande utbildning om munhälsa och tandvård hos Socialstyrelsen

Se över patientens läkemedel

Den som har ansvar för patientens vård och behandling kan behöva göra en översyn av patientens läkemedel för att bedöma om de bidrar till muntorrhet, illamående, förstoppning eller minskad aptit.

Nutritionsbehandling

Det övergripande målet med nutritionsbehandling är att säkerställa det totala näringsintaget (energi, protein, väska och andra näringsämnen). Patientens önskemål och preferenser är centrala.

Maten kan behöva modifieras, kompletteras med tillägg eller helt eller delvis ersättas av näringstillförsel via mag-tarmkanalen eller via blodbanan. Det kan vara insatser som behövs i den enskildes egna hem eller inom den slutna vården. För att det ska fungera behövs kunskap om matens betydelse, tydliga rutiner och en dialog mellan hälso- och sjukvården och socialomsorgen.

Ätstödjande åtgärder

Svårigheter med måltiderna kan leda till viktnedgång. Det finns olika åtgärder för att stödja patienten:

  • Äta i avskildhet för att uppnå ro.
  • Erbjuda hjälpmedel, såsom tallrik och bestick.
  • Hjälpa till att lägga upp mat på tallriken.
  • Uppmuntra och påminna om att äta och dricka.
  • Muntligt och/eller fysiskt guida kring och under måltid.
  • Dela maten på tallriken.
  • Mata, helt eller delvis.

Nutritionsbehandling och ätstödjande åtgärder ska dokumenteras och följas upp.

Senast uppdaterad:
Publiceringsdatum: