Förebygga undernäring

Här hittar du verktyg, metoder och stödmaterial som hjälper dig i arbetet med att förebygga undernäring.

För att minska förekomsten av undernäring är det viktigt att tidigt upptäcka risken. Både hälso- och sjukvårdspersonal och omsorgspersonal behöver vara uppmärksamma på undernäring och risk för undernäring. Information och stöd till både patienten och de närstående kan också bidra till att patienten får ett tillräckligt näringsintag.

Tidiga tecken på undernäring kan till exempel handla om 

  • mat som inte äts upp och gammal mat i kylen
  • en allt mindre mängd mat som inhandlas
  • försämrad aptit
  • löst sittande kläder, ringar och klockor.

Gör en initial riskbedömning

All hälso- och sjukvårdspersonal som möter en äldre patient kan göra en initial riskbedömning genom att ställa följande frågor:

  • Har patienten ofrivilligt tappat vikt?
  • Har patienten ätsvårigheter?
  • Är patienten underviktig?

Om svaret är ja på minst en av frågorna bör en utredning göras för att fastställa bakgrund, art och grad av det aktuella nutritionsproblemet av en person med kompetens att göra en sådan utredning.

Samverkan är viktig

Flera professionsgrupper behöver vara uppmärksamma på risken för undernäring eller om undernäring föreligger. Det kan vara omsorgspersonal som märker att en person äter dåligt och kontaktar en sjuksköterska på en vårdcentral. En läkare kan uppmärksamma viktnedgång hos en patient och remittera till en dietist för nutritionsbehandling, eller till en logoped om man misstänker sväljproblem. Tandvården har också en viktig roll i bedömningen av tugg- och ätsvårigheter.

Se över patientens läkemedel

Den som har ansvar för patientens vård och behandling kan behöva göra en översyn av patientens läkemedel för att bedöma om de bidrar till muntorrhet, illamående, förstoppning eller minskad aptit.

Olika åtgärder beroende på patientens förutsättningar

Nutritionsbehandling kan resultera i olika åtgärder beroende på patientens förutsättningar:

  • Äldre som minskar i vikt behöver hjälp att energi- och proteinberika maten.
  • Maten kan behöva individanpassas.
  • Vid sväljproblem är det avgörande att maten konsistensanpassas.
  • En person som äter mindre portioner behöver kompensera med fler mellanmål.
  • Det är inte lämpligt att nattfastan är längre än 11 timmar.
  • Olika typer av kosttillägg kan vara bra komplement för den som inte får i sig tillräckligt med näring. De kan ordineras med rekommendation om hur ofta och när de bör tas. Det är viktigt att effekten av dem sedan utvärderas.

I nutritionsbehandlingen är patientens önskemål och preferenser centrala.

Ätstödjande åtgärder

Svårigheter med måltiderna kan leda till viktnedgång. Det finns olika åtgärder för att stödja patienten:

  • Hjälp patienten att äta själv så långt det är möjligt.
  • Använd äthjälpmedel vid behov.
  • Hjälp patienten att sitta bra under måltiden, inte minst för att hen lättare ska kunna svälja.
  • Om patienten sitter i rullstol, skjut in den under bordet så att båda armarna kan vila på bordsskivan.
  • Uppmuntra patienten att äta själv eller vägled handrörelsen mot munnen för att sätta igång ätandet.
  • Skaffa kunskap om patientens funktionsförmåga och sträva efter en bra kommunikation vid matning.
  • Skapa lugn och ro under måltiden.
  • Se till att patienten får äta i en inspirerande miljö utan direkt närhet till sjukvårdsutrustning och behandlingsmiljö.
  • Se till att patienten har möjlighet att få gå på toaletten vid behov och i lugn och ro.

Nutritionsbehandling och ätstödjande åtgärder ska dokumenteras och följas upp.

Senast uppdaterad:
Publiceringsdatum: